Mopedhistorik

Zündapp – Wikipedia

Historia

Företaget grundades år 1917 i Nürnberg av Fritz Neumeyer tillsammans med Friedrich Krupp AG och verktygsproducenten Thiel under namnet "Zünder- und Apparatebau G.m.b.H.". Tanken var att man skulle producera tändrör. År 1919, när behovet av vapendelar minskade efter första världskrigets slut, blev Neumeyer företagets enda delägare. Två år senare breddade han verksamheten och började tillverka motorcyklar. Företaget gick i konkurs år 1984, och köptes upp av Tianjin Motorcycle Co. i Tianjin, Kina. Viss tillverkning av Zündapps motorcyklar och delar till dessa pågår fortfarande där. Zündapp var dock inte helt slut i Europa vid nedläggningen; den portugisiska tillverkaren Famel hade 1963 börjat tillverka Zündappmotorer på licens och upphörde inte med denna tillverkning förrän 1999.

Motorcykeltillverkning

Zündapps första motorcykel kom 1921, och hade beteckningen Z22. Slogan var "Motorrad für Jedermann", vilket betyder "Motorcykel för alla". Z22 var enkel (och därför ganska pålitlig) konstruktion som producerades i stort antal. Motorn var en encylindrig, luftkyld tvåtaktsmotor med motorvolymen 211 cm3 och effekten 2,25 hk.

Zündapp började tillverka tyngre motorcyklar, K-serien, år 1933. K:et står för kardandrift. Serien omfattade motorcyklar med motorvolymer från 200 till 800 cm3, och höjde Zündapps marknadsandel i Tyskland från 5 % till 18 %.

Från 1940 och fram till 1944 producerade Zündapp 18 000 exemplar av KS 750 (bilden). Det var en modell med sidovagn, som var optimerad för terrängkörning. Den hade inte bara backväxel och drift på sidovagnens hjul, vilket i sig är mycket ovanligt för motorcyklar, den hade också differentialspärr. Den användes av Wehrmacht under andra världskriget. Motorn var en tvåcylindrig fyrtakts boxermotor på 751 cm3, med maxeffekten 26 hk.

Zündapp Bella

Efter kriget började företaget gradvis att producera mindre och mindre maskiner, exempelvis skotern "Bella". Den sista av de tyngre maskinerna kom 1950 – KS 601, i folkmun kallad "den gröna elefanten". Den var utrustad med en tvåcylindrig motor på 598 cm3. Effekten var mellan 28 och 38,5 hk, beroende på modell. Tillverkningen av KS 601 upphörde år 1958.

Företaget flyttande från Nürnberg till München år 1958, och lade samtidigt ner all biltillverkning. Nürnbergfabriken köptes av Bosch. Företaget satsade istället på lättare modeller; inte bara MC, även mopeder och skotrar. De slutade också med tillverkning av fyrtaktsmotorer, och satsade helt på tvåtaktsmotorer. I början sålde Zündapps mopeder och skotrar väl, men konkurrens från billigare japanska motorcyklar och mopeder gjorde att försäljningen sviktade. Företaget gav upp år 1984 och bommade igen.

Zündapp-mopeder i Sverige

Zündapp KS-50, moped

I Sverige är mopeder från Zündapp populära och trots att det gått över 20 år sedan tillverkningen upphörde är en Zündappmoped i drift ingen ovanlig syn. Bidragande orsaker till populariteten är tillgången till reserv- och modifieringsmarknad samt den upplevda, och nu konstaterade, driftsäkerheten. Då de Zündappmodeller som såldes i Sverige ursprungligen var dimensionerade för högre effekt rönte de i viss mån framgång visuellt, men ändå främst mekaniskt då de uppvisade tålighet vid lekmannamässiga ingrepp i syfte att öka motoreffekten för påverkan på hastighet eller styrka.

Även andra mopedtillverkare använde sig av motorer från Zündapp. Ett exempel på detta är den svenska moped- och cykeltillverkaren Trelleborgs velocipedfarik som tillverkade märket Mustang vars modeller "Mamba" och "Cobra" rönte framgång i egenskap av svenskt lågprisalternativ och som i huvudsak såldes via konsum.

Alla Zündapp-mopeder som såldes i Sverige från 1960-talet och framåt hade en luftkyld 50 cm3 tvåtaktsmotor med aluminiumcylinder. Motorn var i stort sett den samma och med få undantag passar delar från en motor från 1960-talet i en från 1980-talet och vice versa. En viktig förändring är dock skiftet från oval ("päron-") cylinder till fyrkantig, vilket även givit påverkan på utformning av kolv och vevstake. Zündapp-mopeder och motorer som importerades till Sverige blev "strypta" för anpassning till svensk lag. Ursprungligen var (källa saknas?) drivsystemet till Mustang Cobra på 6,25-hästar.

Övriga maskiner

Bilar

Modell av Zündapps "Folkvagn": Porsche Typ 12

Zündapp Janus - bilden visar hur dörrarna öppnas. Foto från The Bruce Weiner Microcar Museum

Zündapp försökte sig på biltillverkning 1931, då med en Porschekonstruktion som hade en vattenkyld femcylindrig stjärnmotor, 1200 ccm. 26 hkr. I dag betraktas den som en Volkswagen-föregångare. Endast 3 provbilar tillverkades. (Fakta från "Der Käfer II" ISBN 3-7168-1613-2)

År 1954 ville Zündapp göra ett fordon som inte var lika väderkänsligt som motorcyklar. De tittade på designer från olika företag, och 1956 valde Zündapp att licensiera ett litet Dornierkonstruerat fordon för tillverkning. Fordonet var en mikrobil med dörr på fronten och baksidan. Det fanns utrymme för fyra fullvuxna personer, plus lite bagage. Produktionen började i mars 1957, och bilen kom att heta Zündapp Janus. Namnet kom av att de åkande satt med ryggen mot varandra, och därför kunde liknas vid den romerska guden Janus med två ansikten. Motorn var en encylindrig 248 cm3 luftkyld tvåtaktsmotor (14 hk), som var placerad mellan fram- och baksäte. Bilens toppfart var ungefär 80–90 km/h. Detta var en tidig bil med mittmotor, vilket är vanligt i vissa sportbilar. Mittmotorer brukar vanligtvis göra en bil mer lätthanterlig, eftersom tyngdpunkten hamnar i mitten, men i detta fall var motorn alldeles för lätt. Janus tyngdpunkt varierade snarare beroende på hur många som satt i bilen och var.

Zündapp hade samtidigt en prototypbil [1], en coupé designad i samarbete med Pininfarina, men denna hann aldrig bli något mer än ett antal prototyper, eftersom Zündapp i mitten av 1958 beslutade sig för att upphöra med all biltillverkning, inklusive tillverkningen av Zündapp Janus, och flytta till en mindre fabrik i München.

Det hade hunnit byggas 6902 exemplar av Zündapp Janus, men projektet var ett ekonomiskt fiasko – detta fiasko blev huvudanledningen till att man flyttade fabriken. Zündapp försökte sig inte på biltillverkning mer efter detta.

Fjärrstyrda sprängladdningar

Huvudartikel: Goliath (bandvagn)

Goliath Sd.Kfz.303

Mellan åren 1943 och 1945 under andra världskriget tillverkade Zündapp i samarbete med Zachertz sammanlagt 4229 små fjärrstyrda bandvagnar med en inbyggd sprängladdning på upp till 100 kg. Fjärrstyrningen skedde via en 650 m lång kabel som rullades ut bakom maskinen när den åkte.

Maskinerna betecknades Goliath, och historien om dessa märkliga maskiner började 1940. Tyskarna bärgade en liknande maskin, konstruerad av franska Kegresse, från floden Seine, där fransmännen hade dumpat den. Tyskarna undersökte maskinen noggrant, och gav Borgward i uppdrag att konstruera en liknande maskin. Den första modellen kunde bära laddningar på upp till 60 kg, och drevs av två elektriska motorer från Bosch. Den hade modellbeteckningen Sd.Kfz.302 och tillverkades av Borgward i samarbete med Zachertz. Modellerna som Zündapp hjälpte till med hade beteckningarna Sd.Kfz.303a och Sd.Kfz.303b. Den största skillnaden mellan dessa två, var att den sistnämnda kunde bära 100 kg sprängämnen, medan den förstnämnda endast kunde bära laddningar på upp till 75 kg.

Tanken med maskinerna var att dessa skulle styras in på svårintagliga fiendeområden och sedan sprängas i luften. Ett annat tänkbart användningsområde skulle kunna ha varit att strunta i bomben och istället skicka ammunition och förnödenheter till trupper som låg illa till. I praktiken användes dock inte bandvagnarna särskilt mycket. Zündapp utrustade maskinerna med tvåcylindriga tvåtaktsmotorer på 703 cm3 och 12,5 hk. [2]

Symaskiner

Symaskin från Zündapp 'ZR-18

Tillverkning av symaskiner är något som Zündapp också hunnit ägna sig åt. Den första kom 1948, var eldriven och hade modellnamnet Zeta. Andra symaskinsmodeller var ZR–18, ZR–118, ZR–18a, ZR–118a, Elcona 1 & Elcona 2 (1950-talet) och Elconamatic. [3]

Annan tillverkning

Zündapp har också tillverkat gräsklippare, utombordsmotorer och till och med flygplansmotorer (propeller)

Puch – Wikipedia

Historia Puch

Johann Puch.

Puch grundades av Johann Puch 1899 som J. Puch – Erste steiermärkische Fahrrad-Fabriks-AG. Företaget förenklades senare namnet till Puch-Werke. Puch började med att tillverka cyklar som man framgångsrikt exporterade till bl.a. Storbritannien och Frankrike. Johann Puch lämnade verksamheten 1912 och blev hedersordförande.

Under första världskriget levererade Puchverken materiel till den österrikisk-ungerska armén. Puch-Werke fusionerades 1928 till Austro-Daimler-Puchwerke AG som senare blev Steyr-Daimler-Puch.

1980 var koncernen Österrikes tredje största företag. Efterhand splittrades koncernen upp med utförsäljning av olika delar av koncernen. Puchs cykel- och mopedtillverkning såldes till italienska Bianchi. Idag är Magna Steyr en efterträdare till Puch-Werke och Steyr-Daimler-Puch. Steyr-Daimler-Puch döptes om till Magna Steyr 2001 och företaget räknar sina rötter till Puch och Josef und Franz Werndl & Comp.[1]

Personbilar

Arkitekten Paul Boberg i sin Puch XII Alpenwagen

Puch började tillverka personbilar 1904 och kunde fram till första världskriget utvecklas tack vare den stora hemmamarknaden i Österrike-Ungern. 1910 levererade man limousiner till den österrikiska kejsaren. Efter första världskriget förlorade man stora delar av sin tidigare hemmamarknad vilket hämmade företagets personbilsproduktion.

Efter andra världskriget satsade man på licenstillverkning av Fiats folkbil Fiat 500 som fick namnet Steyr-Puch 500 och senare 600. Modellen tillverkades under många år. Man startade också produktion av militärfordon som Steyr-Puch Haflinger 1958 och efterföljaren Steyr-Puch Pinzgauer. Pinzgauer kom vid samma tid som det svenska Tgb11 och modellerna har stora likheter i form och funktion.

Dessa modeller gjorde företaget till specialister på fyrhjulsdrift vilket banade vägen för ett nytt framgångsrikt terrängsbilsprojekt - Geländewagen tillsammans med Mercedes-Benz som lanserades 1979 och som blev vanlig i flera länders arméer. Geländewagen tillverkas fortfarande medan Steyr-Puch Pinzgauer lades ner 1999. Samtliga terrängbilar finns i både militära och civila versioner och de har sålts över hela världen. Geländewagen är populär även i den svenska armén.

Mopeder och cyklar

Motorcykel från Puch.

Tidig Puch Florida moped

Populära mopedmodeller som Dakota, Montana, Florida, Alabama och Maxi tillhörde de mest populära mopederna i Sverige under 1960- och 1970-talet. 1987 upphörde all tillverkning av cyklar och mopeder hos Puch. 2005 återlanserades Puch som cykelmärke av Cycleurope.

Modeller

  • Alabama var av skotermodell och hade samma fläktkylda motor som de flesta andra mopeder från Puch. Olika färgsättningar förekom genom åren.
  • Arizona påminner om Dakota 3000, Nevada, Montana och Monza. Den har dock hydraulisk skivbroms fram. Den blev inte alls populär och väldigt dyr.
  • Colorado
  • California
  • Cobra
  • Puch Dakota var av standardmodell liknande en motorcykel men med den skillnaden att motorn, jämfört med de flesta andra mopeder, var fläktkyld. Dakota levererades i British racing green (endast första året) 1966, röd 1967–1970, guld 1972–1975 och även i den klassiska blå färgen kallad Dinoblå 1970–1982, varpå tillverkningen upphörde. Ytterligare en modell, kallad Dakota 3000, byggdes åren 1975 till 1977. Denna hade dock en helt annan modernare design (samma som M50, Monza, Monza 3C och Arizona). Det som skiljer den från de andra är framför allt den fläktkylda motorn som hämtats från den vanliga Dakotan.
  • Dixie
  • Florida
  • Maxi k1, k2, k3, kk
  • Mexico eller Puch DS 50 VN tillverkades 1968–1975, men såldes i Sverige bara 1968–1969. Modellen var fyrväxlad, hade en fläktkyld 1 hk motor, långsadel (så kallad limpa), helkapslat kedjeskydd, kromad störtbåge och relativt små hjul. Modellen påminde mycket om den äldsta Alabama-modellen, men med tank från Dakota. I Sverige såldes den bara i en färgsättning, nämligen benvitt och orange. I Tyskland fanns den även i rött och vitt. Totalt såldes 1 300 exemplar i Sverige. Att Lundbolagen, som importerade Puch till Sverige, valde modellnamnet Mexico berodde på OS i Mexico City 1968.
  • Montana
  • Monza
  • Monza 3C
  • Nevada är en av de sista modellerna från Puch. Modellen kom i slutet av 1970-talet och togs bort i början av 1980-talet i och med att Puchs välkända fläktkylda v3-motor gick i graven med Dakotan.
  • Racing var en av de dyraste Puchar man kunde köpa. Den gjordes i få exemplar. De stora bromstrummorna och den låga sadeln skvallrade om motorcykelstil och den var väldigt tung i förhållande till andra Puchar, över 80 kg, och blev därför känd som väldigt slö. En del av exemplaren hade dubbla avgasrör och man kunde bygga om den till lätt motorcykel till 3,5 hk.
  • Kansas
  • Korado
  • MS50 var den första Puch som importerades till Sverige. I början av 1950-talet importerades 300 exemplar från Graz i Österrike. Den hade en kolvbult på 10 mm och motorn gav ut 0,8 hk. Motorn var en fläktkyld 2-växlad handväxel med trampstart. Tanken rymde 3,5 liter och mopeden vägde ca 45 kg med full tank. Skillnaden mellan MS50 och Florida är att Floridan har ett annat baklyse, ett så kallat "hellalyse", kromad skärm, större och kromad tank, lite modifierat styre samt en kromad pakethållare och halvnavsbromsar. Floridan har en V3-motor. Ljusomkopplaren på MS50 var i bakelit och är idag en mycket svår del att få tag på. Det var med största sannolikhet tändsystemet Stefa på den, som senare byttes till Bosch.
  • MC50
  • Montana 3C
  • Monza 4-speed
  • Texas är en "snikmodell" av Puch Dakota. Man sparade in på kromet så att mopeden blev mycket billigare. Det enda som skiljer dessa åt är dekalerna och att tanken och framskärmen är zinkfärgade på Puch Texas.
  • Magnum är en minicross riktad till små barn. Den är stryktålig och har en automatväxlad E50-motor med centrifugalkoppling, samma som på Puch Maxi. Den kom ut med 1 hk. Men man kunde också köpa ett kit på 3,5 hk till Magnum. Toppfarten var då ca 50 km/h och väldigt stark.
  • Packi är Puchs flakmoped som har en 3-växlad fläktkyld motor med handväxel. Modellen blev inte speciellt populär.
  • Puch X30/velux

 

Crescent

Crescent världsmästarcykel från 2011.

En Crescent-motorcykel

Crescent [krɛɧɛnt] är ett svenskt varumärke som tillverkar fordon av olika slag. Det var från början ett amerikanskt cykelmärke, som tillverkades av Western Wheel Works i Chicago och importerades av Aktiebolaget Amerikansk Cycle Import, Eli Pettersson & August Lindblad i Stockholm från 1897. Idag ingår Crescent i Cycleurope.

 

Historik

Omkring år 1908, eller något senare, började cyklarna tillverkas även i Sverige och Amerikansk Cycle Import ändrade med Eli Petterssons avgång ur firman namn till Velocipedaktiebolaget Aug. Lindblad. Framgångarna för märket Crescent i diverse små och stora tävlingar lade grunden till en större popularitet. Bland de större tävlingarna med goda resultat på en Crescent kan nämnas Mälaren Runt, 6-dagars, SM, NM, VM och OS.

År 1931 sammanslogs företaget Velocipedaktiebolaget August Lindblad med AB Nymans Verkstäder i Uppsala (mest känt för cykelmärket Hermes), varvid tillverkningen i Stockholm lades ned och flyttades till Uppsala. År 1933 övertog AB Nymans Verkstäder även Östergötlands Velocipedfabrik AB i Linköping (känt för märket Vega) och 1939 Wiklunds Velocipedfabrik i Stockholm (märket Nordstjernan).

År 1947 ändrade företaget namn till Nymanbolagen och det populära cykelmärket Crescent blev med tiden dess huvudmärke då den viktiga tävlingsverksamheten koncentrerades till detta märke. Efter att VM-guldet erövrades av Harry Snell 1948 såldes Crescentcykeln som "Världsmästarcykeln" under flera decennier därpå. Harry Snell var för övrigt den andre svensk att ta guld, efter Gunnar Skölds segerlopp på en Fram 1921.

År 1960 gick Nymanbolagen samman med Cykelfabriken Monark i Varberg. Det gemensamma namnet blev efter ett par år Monark Crescent AB eller MCB. Efter en affärsöverenskommelse med Husqvarna övertogs cykel- och mopedtillverkningen därifrån 1961. En vikande svensk marknad för cyklar gjorde att Monark ville minska kostnaderna inom koncernen och via ett sektioneringsavtal med Husqvarna samlades cykelproduktionen i Varberg. Cykelproduktionen i Uppsalafabriken upphörde 12 mars 1963. Sedermera övertogs under 1980-talet även cykelfabriken AB Ch. Kroon i Vansbro av MCB.

Den ökande importen från de europeiska länderna och senare de asiatiska länderna blev så småningom övermäktig även för varbergsfabriken, som numera tillsammans med bland annat Bianchi ingår i Salvatore Grimaldisnybildade Cycleurope. Utveckling, lackering och montering sköts fortfarande i Varberg. MCB:s samlade arbetsstyrka, som i runda tal uppgick till 2 000 anställda, har reducerats till cirka 100 montörer. De båda märkena Monark och Crescent finns kvar.

Mopeder och barnvagnar

Crescent 2000-moped från 1958.

Mopedtillverkning startades av de båda bolagen sedan en lagändring godkänt att "cykel med påhängsmotor” fick framföras från och med den 1 juli 1952. Redan 1961 ökades motoreffekten från 0,8 till 1,0 hk och det blev tillåtet att använda kickstart och fotpinnar. Crescent 2000 och Crescent Compact är två av flera välkända modeller. Den trehjuliga transportmopeden (flakmopeden) är en av Nymanbolagens mest omtyckta produkter. Tillverkningen av denna överfördes först till Monark i Varberg, men är sedan 1994/95 överlämnad till Norsjö Mekaniska i Forshaga.

Med start under våren 2007 lanserades ett nytt produktsegment för Crescent: barnvagnar och babytillbehör. Företaget Elite Group Sverige AB designar, producerar, marknadsför och distribuerar Crescent barnvagnar under licens från Cycleurope som äger Crescent.

Det från början amerikanska cykelmärket Crescent har alltså genom åren förekommit på: Cyklar, mopeder, element, motorcyklar, gräsklippare, trädgårdstraktorer, jordfräsar, båtmotorer, båtar, snöskotrar, radioapparater och sedan 2007 barnvagnar och babytillbehör.

Båtar

Crescent har även tillverkat båtar sedan 1957. Detta har gjorts i ett samarbete med Monark, där det gemensamma namnet är Cremo, dock marknadsförs båtarna under namnet Crescent Boats

Simson

Simson Schwalbe

Simson var en tillverkare av bland annat cyklar, mopeder och vapen i Suhl i delstaten Thüringen i Tyskland.

Historia

Simson grundades 1856 av bröderna Löb och Moses Simson i Suhl i Thüringen. Företaget var från början vapentillverkare men breddade sig 1896 då de första cyklarna kom ut på gatorna i Tyskland. Antalet anställda växte och 1918 arbetade 3500 på företaget. 1908 började man tillverka bilar.

Under 1930-talet tvingades familjen Simson lämna företaget då nazisterna tog makten över företaget och döpte om det till Gustloff-Werke – Waffenwerk Suhl - namnet Simson försvann. Företaget intresserade nazisterna mycket som en av Tysklands vapentillverkare. Simson hade varit ett undantag efter första världskriget, då man kunnat fortsätta sin tillverkning av vapen. Nazisterna inledde en skenprocess varpå familjen Simson tvingades bort 1934 och emigrerade till USA. I samma veva lades biltillverkningen ner då nazisterna ville satsa resurserna på vapentillverkningen. Efter andra världskriget lades all tillverkning ner och fabriken demonterades som en del av det tyska krigsskadeståndet.

1948 startades tillverkning på nytt då den sovjetiska militäradministrationen gav order om tillverkning av en motorcykel. 1952 uppstod VEB Fahrzeug und Gerätewerk Simson Suhl som var en del av IFA. Under DDR-tiden tillverkades bl.a. den idag fortfarande mycket populära Simson Schwalbe.

I samband med återföreningen lades företaget ner av Treuhandanstalt men återuppstod direkt efter ett privat initiativ. Företaget gick i konkurs 2002, efter flera år av dålig ekonomi.

Kreidler

Kreidler florett-mopeder, äldre (förgrunden) och nyare (bakgrunden).

Kreidler 50cc Grand Prix-racer

Kreidler är en tillverkare av mopeder och lättare motorcyklar samt även gokart från Kornwestheim, Tyskland.

Kreidler tävlade framgångsrikt i Grand Prix i roadracing och tog mellan 1971 och 1983 9 VM-titlar i 50cc-klassen.